Betta edithae–en
annorlunda labyrintfisk
Text:
Lars- Olof Arvids
Foto: Madeleine
Foto©Madeleine Jacobsson, Trollhättan |
Labyrintfiskarna hör till våra
verkligt klassiska akvariefiskar. Makropoden, kampfisken, bandguramin och
blå guramin infördes redan i slutet av 1800-talet, och dvärgguramin
kom inte långt efter. Alla som har haft dessa fiskar vet att de är
trevliga, lättskötta och oftast lätta att odla. Tyvärr
har de på senare år blivit mer eller mindre förstörda
av odlare som ständigt vill ha fram nya korsningar och mutationer.
Den som har sett en "vild" dvärgguramis fantastiska färgmönstring
inser säkert vansinnet med att ta fram enfärgat röda eller
blåa former. Mosaikguramin och honungsguramin har klarat sig bättre
och utgör verkliga prydnader för varje sällskapsakvarium
av lämplig storlek.
Dessa arter är välkända för de flesta akvarister,
men det fmns också många labyrintfiskar de flesta aldrig har
hört talas om. Många av dessa är inte svårare att
ha än de vanliga guramiarterna, utan svårigheten är som
så ofta att få tag i dem. Visste du t ex att kampfisken har
ganska många släktingar som ruvar sina ägg i munnen? |
 |
Dessa arter förekommer särskilt på Borneo, som
ännu är en ganska outforskad del av världen, och där
upptäcks ständigt nya sådana Betta-arter. Den första
munruvarbettan (Betta pugnax) infördes visserligen redan 1905, men
blev aldrig riktigt populär. |
Första gången jag såg munruvande kampfiskar
var i en akvarieaffär i Köpenhamn sommaren 1999 . De hade kommit
in samma dag och såldes som Betta edithae. Jag var först tveksam
tillden bestämningen, men efter lite diskuterande med affärens
ägare och jämförande med bilder i olika böcker kom
vi fram till att det nog var riktigt. En klart intressant fisk alltså,
men närjag frågade om priset fick jag en chock: 350 kronor för
ett par! Nej, då blev det inget köpt. Anledningen till de höga
priset var att de bara hade en ensam hona bland de 10 hanarna.
Några veckor senare fick jag i Kungsbacka se intressanta fiskar
som såldes som Betta pugnax. Jag köpte "tre par" för ungefär
hälften av vad ett par hade kostat i Köpenhamn. Senare visade
det sig att mina fiskar var två hanar och fyra honor, och att det
även här rörde sig om Betta edithae. Det finns åtminstone
100 arter och varianter av släktet Betta, och då många
är mycket lika varandra som ungdjur är detlätt hänt
att det blir fel. För mig var det dock enbart positivt, då B.
edithae är både mindre och fredligare än B. pugnax och
däred bättre lämpad för mitt sällskapsakvarium.
I naturen finns B. edithae spridd över en stor del av södra
Borneo. |
Som andra munruvande labyrintfiskar lever den främst i svagt strömmande
vatten.
Skumbobyggande labyrintfiskar hittar vi däremot i stillastående
vatten, vilket är ganska naturligt med tanke på att ett skurnbo
annars lätt skulle flyta iväg med strömmen. |
|
Chokladguramin (som tyvärr är ganska krävande
som akvariefisk) utgör en mellanform mellan de två grupperna
och kan leka både som skumbobyggare och munruvare, beroende på
om vattnet är strömmande eller inte.
B. edithae lär ha införts som akvariefisk 1978, men beskrevs
vetenskapligt först 1984. Arten blir 6-7 cm lång. Den är
inte så färgstark som den vanliga kampfisken (B. splendens)
men ändå en vacker fisk. Varje fjäll har en pärlemorskimrande
grön prick och fenorna (särskilt analfenan) har blåa teckningar.
Färgen kan variera något mellan olika fångstlokaler. Kroppsfärgen
är för övrigt enfärgat brun eller randig eller tvären,
beroende på humöret. Könsskillnaden är inte alltid
så lätt att se, men oftast har hanen lite starkare färger.
Enligt litteraturen är han också större än honan,
men hos mina är det tvärtom. Att ha två hanar ihop är
inga problem, men enligt en norsk uppgift ska detta inte gå med B.
pugnax.
Veckan efter att jag köpte mina B. edithae åkte jag till
Tiveden för att jobba i en hantverksbod åt hjälporganisationen
lM (Individuell Människohjälp) en månad. Vid hemkomsten
därifrån var sällskapsakvariet visserligen ganska igenvuxet,
men fiskarna hade klarat sig bra i min mors vård. För B. edithae's
del så bra att båda hanarna hade strupsäckarna fulla av
ägg! Till skillnad från hos de flesta munruvande ciklider är
det nämligen hanen som står för munruvningen hos Betta-arterna.
Visst hade jag tänkt försöka odla dem så småningom,
men att det skulle gå av sig själv var inte väntat. De
munruvande kampfiskama lär ju vara svårare att odla än
de skumbobyggande, och i SARF:s odlingskampanj ger de guldmärket. |
 |
De två hanarna flyttades över till var sitt litet akvarium,
ett 12-1iters och ett 14-1iters. De var egentligen alldeles för små,
men de enda som fanns lediga för tillfället. Det dröjde
inte många dagar innan de släppte ut sina yngel. Då var
det dags att flytta tillbaka hanarna till sällskapsakvariet, för
som de flesta labyrintfiskar (Belontia signata är det enda undantaget
jag känner till) vårdar de inte frisirnmande yngel. |
Att dessa fiskar anses svårodlade stämmer inte alls med
mina erfarenheter. Jag kan inte minnas att jag någonsin har haft
en så lekvillig fisk som B. edithae. Det skulle i så fall vara
guppy eller någon annan ungfödare. Faktum är att odlingen
fungerar på i stort sett samma sätt som hos sådana: När
man ser att en hane har strupsäcken full av ägg flyttar man över
honom till ett eget akvarium, där han får gå tills han
släpper ut ynglen. Han bär på äggen i 10- 12 dagar
och äter inget under den tiden. Hos mina ständigt lekande fiskar
(hur stoppar man dem?) är detta säkert anledningen till att hanarna
inte har blivit fullt så stora som honorna. Ynglen är nästan
lika stora och välutvecklade som ungfödaryngel och därmed
betydligt lättare att föda upp än guramiyngel. Glöm
infusorier, de här tar artemia direkt. De växer fort (om än
något ojämnt) och är efter två månader ca 2
cm långa. Fiskarna är inte blyga för kyssar och smek. En
kväll i november lekte de fint framför en rot nära akvariets
framruta. Jag putsade ren framrutan från alger med en disksvamp utan
att paret brydde sig så mycket om det. Sedan riggade jag upp videokameran
- sjutton också, jag hade ingen film hemma! Men det kommer säkert
fler chanser.
Leken skedde ca 10 cm över botten, alldeles ovanför en låg
växtlighet av Sagittaria och Cryptocoryne. Fiskarna omfamnade varandra
gång på gång, men honan vändes inte uppochner som
hos skumbobyggare. Vid de flesta av dessa "kramar" lades inte heller några
ägg. Äggläggning såg jag bara två gånger,
och det var sevärt. Ca 25-30 vita ägg sprutade ut ur honan på
en gång, och sjönk ner bland växterna (jämför
med guramiägg som genast flyter upp till ytan). Honan samlade upp
äggen i sin mun för att sedan lämna över dem till hanen.
Detta överlämnande var inte någon snabb och smidig procedur.
För det mesta bollade hon ca 3-5 ägg ut och in i sin egen mun
åtskilliga gånger innan hanen fick överta dem. Något
effektivt revirförsvar förekom inte under leken. Några
gånger jagade honan visserligen iväg ett par närgångna
killihanar (Fundulopanchax amieti) som hade upptäckt att man kunde
stjäla ägg under hennes bollande, men inte alls med den intensitet
man skulle kunna vänta sig. Hanen brydde sig inte ens om fiskar som
simmade framför nosen på honom. Leken pågick i flera timmar,
och honan lade säkert ägg vid fler tillfällen än de
två jag såg. Det kanske bör nämnas att pH i akvariet
ligger på omkring 7, GH är 3-4 och temperaturen ca 25-26 grader. |
 |
De här "kramgoa" och allt annat än kamplystna fiskarna kan
jag rekommendera åt alla som vill ha annorlunda fiskar med ett intressant
beteende i sitt sällskapsakvarium.
Labyrintfiskarna är en mycket intressant
och variationsrik fiskfamilj med många färggranna arter, som
tyvärr har blivit alltför försummad i våra akvarieföreningar.
Det borde inte behöva vara så! |
|