Först ut är en artikel om Betta edithae, en munruvande betta som Lars-Olof Arvids berättar mer om nedan.
Alla artiklar mottages tacksamt.
Betta edithae–en annorlunda labyrintfisk
Text: Lars- Olof Arvids
Foto: Madeleine
Foto©Madeleine Jacobsson, Trollhättan
Labyrintfiskarna hör till våra verkligt klassiska akvariefiskar. Makropoden, kampfisken, bandguramin och blå guramin infördes redan i slutet av 1800-talet, och dvärgguramin kom inte långt efter. Alla som har haft dessa fiskar vet att de är trevliga, lättskötta och oftast lätta att odla. Tyvärr har de på senare år blivit mer eller mindre förstörda av odlare som ständigt vill ha fram nya korsningar och mutationer. Den som har sett en "vild" dvärgguramis fantastiska färgmönstring inser säkert vansinnet med att ta fram enfärgat röda eller blåa former. Mosaikguramin och honungsguramin har klarat sig bättre och utgör verkliga prydnader för varje sällskapsakvarium av lämplig storlek.
Dessa arter är välkända för de flesta akvarister, men det fmns också många labyrintfiskar de flesta aldrig har hört talas om. Många av dessa är inte svårare att ha än de vanliga guramiarterna, utan svårigheten är som så ofta att få tag i dem. Visste du t ex att kampfisken har ganska många släktingar som ruvar sina ägg i munnen?
 Dessa arter förekommer särskilt på Borneo, som ännu är en ganska outforskad del av världen, och där upptäcks ständigt nya sådana Betta-arter. Den första munruvarbettan (Betta pugnax) infördes visserligen redan 1905, men blev aldrig riktigt populär.
Första gången jag såg munruvande kampfiskar var i en akvarieaffär i Köpenhamn sommaren 1999 . De hade kommit in samma dag och såldes som Betta edithae. Jag var först tveksam tillden bestämningen, men efter lite diskuterande med affärens ägare och jämförande med bilder i olika böcker kom vi fram till att det nog var riktigt. En klart intressant fisk alltså, men närjag frågade om priset fick jag en chock: 350 kronor för ett par! Nej, då blev det inget köpt. Anledningen till de höga priset var att de bara hade en ensam hona bland de 10 hanarna.
Några veckor senare fick jag i Kungsbacka se intressanta fiskar som såldes som Betta pugnax. Jag köpte "tre par" för ungefär hälften av vad ett par hade kostat i Köpenhamn. Senare visade det sig att mina fiskar var två hanar och fyra honor, och att det även här rörde sig om Betta edithae. Det finns åtminstone 100 arter och varianter av släktet Betta, och då många är mycket lika varandra som ungdjur är detlätt hänt att det blir fel. För mig var det dock enbart positivt, då B. edithae är både mindre och fredligare än B. pugnax och däred bättre lämpad för mitt sällskapsakvarium.
I naturen finns B. edithae spridd över en stor del av södra Borneo.
Som andra munruvande labyrintfiskar lever den främst i svagt strömmande vatten. 
 Skumbobyggande labyrintfiskar hittar vi däremot i stillastående vatten, vilket är ganska naturligt med tanke på att ett skurnbo annars lätt skulle flyta iväg med strömmen.
Chokladguramin (som tyvärr är ganska krävande som akvariefisk) utgör en mellanform mellan de två grupperna och kan leka både som skumbobyggare och munruvare, beroende på om vattnet är strömmande eller inte.
B. edithae lär ha införts som akvariefisk 1978, men beskrevs vetenskapligt först 1984. Arten blir 6-7 cm lång. Den är inte så färgstark som den vanliga kampfisken (B. splendens) men ändå en vacker fisk. Varje fjäll har en pärlemorskimrande grön prick och fenorna (särskilt analfenan) har blåa teckningar. Färgen kan variera något mellan olika fångstlokaler. Kroppsfärgen är för övrigt enfärgat brun eller randig eller tvären, beroende på humöret. Könsskillnaden är inte alltid så lätt att se, men oftast har hanen lite starkare färger. Enligt litteraturen är han också större än honan, men hos mina är det tvärtom. Att ha två hanar ihop är inga problem, men enligt en norsk uppgift ska detta inte gå med B. pugnax.
Veckan efter att jag köpte mina B. edithae åkte jag till Tiveden för att jobba i en hantverksbod åt hjälporganisationen lM (Individuell Människohjälp) en månad. Vid hemkomsten därifrån var sällskapsakvariet visserligen ganska igenvuxet, men fiskarna hade klarat sig bra i min mors vård. För B. edithae's del så bra att båda hanarna hade strupsäckarna fulla av ägg! Till skillnad från hos de flesta munruvande ciklider är det nämligen hanen som står för munruvningen hos Betta-arterna. Visst hade jag tänkt försöka odla dem så småningom, men att det skulle gå av sig själv var inte väntat. De munruvande kampfiskama lär ju vara svårare att odla än de skumbobyggande, och i SARF:s odlingskampanj ger de guldmärket. 
De två hanarna flyttades över till var sitt litet akvarium, ett 12-1iters och ett 14-1iters. De var egentligen alldeles för små, men de enda som fanns lediga för tillfället. Det dröjde inte många dagar innan de släppte ut sina yngel. Då var det dags att flytta tillbaka hanarna till sällskapsakvariet, för som de flesta labyrintfiskar (Belontia signata är det enda undantaget jag känner till) vårdar de inte frisirnmande yngel.

Att dessa fiskar anses svårodlade stämmer inte alls med mina erfarenheter. Jag kan inte minnas att jag någonsin har haft en så lekvillig fisk som B. edithae. Det skulle i så fall vara guppy eller någon annan ungfödare. Faktum är att odlingen fungerar på i stort sett samma sätt som hos sådana: När man ser att en hane har strupsäcken full av ägg flyttar man över honom till ett eget akvarium, där han får gå tills han släpper ut ynglen. Han bär på äggen i 10- 12 dagar och äter inget under den tiden. Hos mina ständigt lekande fiskar (hur stoppar man dem?) är detta säkert anledningen till att hanarna inte har blivit fullt så stora som honorna. Ynglen är nästan lika stora och välutvecklade som ungfödaryngel och därmed betydligt lättare att föda upp än guramiyngel. Glöm infusorier, de här tar artemia direkt. De växer fort (om än något ojämnt) och är efter två månader ca 2 cm långa. Fiskarna är inte blyga för kyssar och smek. En kväll i november lekte de fint framför en rot nära akvariets framruta. Jag putsade ren framrutan från alger med en disksvamp utan att paret brydde sig så mycket om det. Sedan riggade jag upp videokameran - sjutton också, jag hade ingen film hemma! Men det kommer säkert fler chanser.
Leken skedde ca 10 cm över botten, alldeles ovanför en låg växtlighet av Sagittaria och Cryptocoryne. Fiskarna omfamnade varandra gång på gång, men honan vändes inte uppochner som hos skumbobyggare. Vid de flesta av dessa "kramar" lades inte heller några ägg. Äggläggning såg jag bara två gånger, och det var sevärt. Ca 25-30 vita ägg sprutade ut ur honan på en gång, och sjönk ner bland växterna (jämför med guramiägg som genast flyter upp till ytan). Honan samlade upp äggen i sin mun för att sedan lämna över dem till hanen. Detta överlämnande var inte någon snabb och smidig procedur. För det mesta bollade hon ca 3-5 ägg ut och in i sin egen mun åtskilliga gånger innan hanen fick överta dem. Något effektivt revirförsvar förekom inte under leken. Några gånger jagade honan visserligen iväg ett par närgångna killihanar (Fundulopanchax amieti) som hade upptäckt att man kunde stjäla ägg under hennes bollande, men inte alls med den intensitet man skulle kunna vänta sig. Hanen brydde sig inte ens om fiskar som simmade framför nosen på honom. Leken pågick i flera timmar, och honan lade säkert ägg vid fler tillfällen än de två jag såg. Det kanske bör nämnas att pH i akvariet ligger på omkring 7, GH är 3-4 och temperaturen ca 25-26 grader.
De här "kramgoa" och allt annat än kamplystna fiskarna kan jag rekommendera åt alla som vill ha annorlunda fiskar med ett intressant beteende i sitt sällskapsakvarium.
Labyrintfiskarna är en mycket intressant och variationsrik fiskfamilj med många färggranna arter, som tyvärr har blivit alltför försummad i våra akvarieföreningar. Det borde inte behöva vara så!