To send mail to any of the adresses below, just remove all spaces, replace ( at ) with @, and ( dot ) with a, well, dot. Please excuse the added few seconds of inconvenience, as this is prevents tons of spam that would otherwise prevent me from ever writing anything ever again, as I would be busy pressing the 'delete' key on my keyboard for the next 500 years (yes, I do plan to live for ever. And you will help me fund my plan, by buying my next novel).
ionas ( at ) och ( dot ) nu
satsa.stort ( at ) och ( dot ) nu
All content © Jonas Hedenquist except where noted.
All html design code may be copied and used freely, without author's permission.
Swedish text, written with all the passion and love my heart has to give. And I'm glad most of you cannot read it, as this text comment here would appear quite morbid in the light of the text... :-D Anyways, the name means 'roses', and Laura from Gaiman's 'American Gods', Dan Simmons in general, and Lovecraft in particular all stand as inspirations to this teenage love homage. Or was that requiem?
Rosor
Jag var 18 när min flickvän dog. Och det var bara början på våra problem.
Det är så svårt att beskriva det för er. Hur kall hon kunde vara när jag lade armarna om henne då natten infann sig, hur ensamma hennes dagar var, nu när alla hennes vänner glömt henne, och hur synen av hennes dödsannons, fäst vid kylskåpet med plastmagneter, kunde få henne att bryta ut i hejdlös gråt. Då rann tårarna nedför hennes blodlösa ansikte, och mascaran som hon fortfarande insisterade på att bära flöt ut i vackra rosa stänk av färg och skugga. Som rosor.
Det var nog nätterna som var svårast. Jag visste aldrig vilken natt jag skulle vakna med henne sittandes gränsle över mig, pupillerna och ögonvitorna svarta som ett avgrundslöst djup, naglarna plötsligt långa klor, tänderna spretande och ohyggligt långa, rösten ett väsande skrikande hungrigt läte. Det måste varit kärlek som vakade över oss, för jag finner det osannolikt att tro att jag vaknade självmant varje natt då hon förlorade sig själv till den som slukar. Det måste varit kärlek som stoppade henne från att slita pulsådern från min hals, innan jag vaknade och slog henne medvetslös med järnröret under sängen. Hon var aldrig arg efteråt. Det var hon som bad mig göra det, då den som slukar tog hennes kropp. Egentligen var det ett löjligt, barnsligt namn vi gav till något som bara var en del av henne själv. Döden söker död, och där i natten blev hon slukerskan, törstandes efter blod och liv. Och kroppar.
Natten hon åt min familj var varm som feber. Jag kommer alltid minnas henne som jag såg henne då. Kinderna nästan röda från blodet hon druckit, de svarta pupillerna någonstans mellan hennes vanliga jag och den som sluckar, den genomskinliga nattlinnet vått, bröstvårtorna fria och styva. Det var dunkandet som väckte mig. När jag kom ner i köket, där hon satt ihopkrypen mot kylskåpet och sakta slog min systers huvud mot köksbordet, då såg jag att hon skämdes. I en så pressad situation, i en värld som plötsligt hade blivit så mycket mer kravfylld, hade hon fortfarande hjärta att visa sin skam. Jag har aldrig älskat henne mer än då.
Långa nätter av drömlöshet följer alla minnen av henne. Jag vet att hade hon fått välja, hade hon sovit under dagen och levt ett ensamt liv efter mörkrets infall. Och det var det som var så svårt. Vi levde våra liv i två så vitt skilda kulturer, med olika livsstilar och så olika krav ifrån världen omkring oss. När jag tänker på det, var det ett under att vi höll ihop under den tiden. Levnadsförhållanden och umgängeskretsar kan ta lusten ur den starkaste kärlek. Men vi fann varandra i vårt personliga mörker, och mellan dålig ekonomi och gråa dagar, blodet och våldet och döden, fann vi fortfarande tid att kyssas på min balkong mjuka kvällar då regnet luktade vår.
Jag kan bara minnas att jag var nära att mista henne en gång. Hon brukade älska katter. En natt vaknade jag inte för än hon hade försvunnit. Jag gick längst med vägen och ropade hennes namn. Till sist fann jag henne. Hon satt ibland kropparna av en honkatt och hennes nyfödda ungar. Den lilla varelsen hon tryckte mot bröstet var livlös och kall, tömd på livsblod och gnista. De röda stänken på hennes läppar och kinder flöt ut som levande kyssar, och hennes ögon växte sig starkare och mörkare från det nyfödda livet hon druckit. När jag försiktigt och vördnadsfullt började arrangera kropparna brevid varandra, så att ungarna inte skulle skiljas från sin mamma, precis som jag vet att hon önskade att skulle göra, reste hon sig upp och sprang. Den natten jagade jag henne under en skrikande himmel, och hade inte stenarna vid klippkanten stulit hennes fart, hade jag aldrig nått henne innan hon slängts sig ut i vattnet.
Jag hade letat, sökt en kall och stel kropp i sjöns djupa vintervatten, men någonting säger mig att den gången hade jag inte funnit henne. Istället tog jag henne i mina armar där vid klippbranten, trots naglarna som drog spår av blod och kött längst min rygg, och trots de vackraste, mest plågade tårar jag någonsin har mött, och viskade. Jag viskade om sjön i vintertid, om hur ensam hon skulle vara när hon nått botten och leran tagit hennes kropp. Jag viskade om vinternatten, och hur mina tårar skulle skulle stelnat till is innan de lämnat min kind, om jag hade vandrat hem själv den kvällen, och alla andra kvällar. Jag viskade om ensamhet, och den ocean av mörker och stillhet som väntade på oss båda, och hur vår gemensamma kärlek var det enda som höll oss kvar. Jag viskar fortfarande, och varje ord är menat för henne. Jag vill aldrig förlora henne.
Och sedan bar jag henne hem, en livlös men så levande kropp. Den natten var hon bara sig själv, och vi grät, nära intill varandra, tills den första morgonsolen färgade hennes ansikte, och för några ögonblick, var allt nästan som förut.
I slutändan gjorde jag det jag var tvungen att göra. Hon rör sig inte mer nu, efter att jag tryckte en påle genom hennes bröstkorg en natt då vi älskade. Men hennes pupiller följer mig runt rummet. När vi älskar, sluts hennes ögon, och då vet jag att hon njuter. Det gör mig glad. Glad att se att hon fortfarande kan njuta av något så intimt, ohämmat, krävande och ömt som älskog, efter alla våra problem och bekymmer. Oralsex, som hon älskade, kommer inte längre på frågan. Efter hon slutade röra sig har hennes sköte torkat helt, och inte ens kärleken i min tunga kan väta det. Jag saknar det så.
Men ibland, ibland när jag viskar till henne så ömt som jag brukade, innan olyckan, eller ibland, när jag rör fingrarna sakta och försiktigt inuti henne, då täcker hennes ögonlock hennes svarta pupiller, och då blossar hennes kinder som förut. Och för mitt inre öga sprids värmen genom hennes ansikte, och blodet som rusar genom henne gör henne varm och mjuk, och färgen som lyser upp hennes hud flyter ut i stänk av rosa och purpur. Och hennes kinder brinner av blod och liv och ljus. Nästan... som rosor.